Browsing Category

Tankar

Tankar

Min resa är över

15 juli, 2018

Det gör ont att bara skriva orden i rubriken. “Min resa är över”, när jag smakar på orden blir jag illamående för att det påminner mig om mina senaste månader. Den verklighet jag tvingat mig själv att leva i, för att jag trott att jag inte förtjänat bättre. Det har varit tomt här, jag vet att ni har märkt det, undrat och frågat, men jag har inte kunnat svara er. Jag har inte fått fram några fullständiga meningar eller någon förklaring på vad som hänt eller händer.

Jag kan inte pinpointa när det började. Jag trodde att jag mådde bra, men som vanligt, så slår det till som en käftsmäll när man är som mest nöjd. Det var en rad kommentarer som började trilla in här i början av året. Från tre olika IP-adresser, två i Skåne och en i Stockholm. Det var kommentarer i stil med att; “Varför försöker du leva ett liv du inte klarar av att leva? Du är värdelös”, “Du är för tjock/ful/äcklig för att skönhetsblogga”, “Du fixar inte detta”, “Du förtjänar det som hände dig”, “Du borde inse att du skulle dött” och “Du kommer aldrig bli normal igen, du förtjänade det”. Jag förstår inte hur eller varför dessa kommentarer började komma, jag har i princip varit skonad från detta onlinehat och i takt med att jag blockade mailadresserna i kommentarerna så kom det bara nya.

I samband med min då redan relativt dåliga psykiska hälsa tog dessa kommentarer äckligt hårt. Jag började tro på det som sades, kanske var det så att jag borde dött? Att jag borde stänga in mig och sluta med det jag älskade med bloggen. Frenetiskt började jag läsa genom den Flashbacktråd som finns om det som hände mig för att se om något nytt skrivits. Jag ville veta vem det var som skrev till mig och om det var han. Jag tog avstånd från bloggen, mina samarbeten och de alldeles fantastiska erbjudande jag fått. Jag stängde ner min dator och försökte rättfärdiga mitt beteende i att det som skrevs säkert var sant. Jag kunde inte sluta tänka på när det jag blivit utsatt för 2015 skulle sluta göra ont och när jag faktiskt skulle bli mig själv igen. Men jag kan inte bara skylla på dessa kommentarerna. Det är med största sannolikhet inte människan/människorna bakom dessa kommentarer som satt mig i den situationen jag är i nu. Det var han, ett monster. Det var bara det att kommentarerna blev droppen liksom. Men jag måste börja ta tag i detta, jag måste gå vidare. Jag tänker inte vara tyst längre, jag tänker inte låtsas att allt är bra och jag tänker definitivt inte radera dessa kommentarer i framtiden. Då polisanmäler jag och står upp för mig själv istället.

Vad jag vill säga med detta är framförallt förlåt. Förlåt för min frånvaro som jag inte kunnat förklara eller berätta om, förlåt för de kontakter och konversationer som jag inte klarat av att bibehålla eller vara aktiv i. Det gör så ont i mig. Jag har behövt er mer än på länge, men jag har skjutit ifrån mig de flesta bara för att slippa förklara. Jag vill inte vara vägen och jag förstår att alla tycker det är obehagligt att prata om. Så det är svårt att vara ärlig om sitt mående, det är lättare att bara försvinna bak i bakgrunden och inte synas eller höras. Min logiska sida vet att mitt resonemang är fel och det är därför jag är här igen. Jag behöver finnas, vara glad och våga vara lycklig. Jag har världens absolut bästa nya jobb, en underbar familj och världens finaste små katter. Från och med idag tänker jag sluta tänka orden “min resa är över” om och om igen när jag inte kan sova eller känner mig dålig. Jag älskar denna bloggen och är så tacksam för att alla ni finns kvar här fortfarande och för att så många av er hört av sig.

Att må dåligt, fysiskt eller psykiskt är någonting vi måste våga prata om. Att jag blev våldtagen är inte mitt fel och det är inte heller mitt fel att jag ibland mår dåligt. Jag har inte satt mig själv i denna situationen och jag vägrar låta någon anonym idiot intala mig det. Jag vägrar låta någon förstöra den lyckan jag känner just nu och den lycka jag funnit i mitt nya liv.

Tankar

Jag är inte längre bara ett våltäktsoffer

13 december, 2017

Jag är inte längre bara ett våltäktsoffer, vältäktsoffer, amandahans, våldtäkt, våldtagen, överlevare, överlever

I lite över en veckas tid har det känts som att jag går på moln. Som att jag inte längre är bara ett offer, ett våltäktsoffer, utan istället känner jag mig som en lite starkare människa. Jag skrev ett inlägg om våldtäkten(länk) jag blev utsatt för och fick så mycket respons. Jag var för första gången på länge ärlig om mitt mående och fick så mycket kärlek och styrka tillbaks. Men jag var fortfarande trasig och kantstött, vilket gjorde att jag inte riktigt kunde ta till mig det alla skrev, sa och berättade för mig.

Förra veckan var jag hos min psykolog på PTSD specialistmottagningen i Malmö. Jag berättade om att jag kände att jag inte kom någonstans. Att jag kämpar men känner att jag inte utvecklas. Att jag försöker men att ingenting händer. Att människor omkring mig ser en förändring men att jag inte ser det själv. Då plockade hon fram ett papper med 20 frågor, ett likadant som det jag svarade på under mitt första möte hos henne. Hon bad mig kryssa i svaren på frågorna som var en skala från “bra =0” till i princip “fruktansvärt=4”. När jag var färdig fick hon räkna ihop mina svar och tog samtidigt fram mitt gamla papper. Där hade jag 16 “fyror”. Det var 16 utav 20 frågor som stämde så fruktansvärt mycket och var så fruktansvärt hemska. Förra veckan hade jag 2 “fyror”.

De sammanlagda poängen var 72 förra gången, 80 var max och man önskar 0. Nu fick jag 45,5. Jag är så otroligt stolt. Jag börjar ta tillbaks lite av mitt liv och trots att jag väntat på att min rosa bubbla skulle spricka denna veckan, så mår jag fortfarande otroligt bra. Jag är lycklig, spänd på framtiden och så jävla sugen på livet igen. En underbar känsla när jag för inte längesedan trodde att jag aldrig skulle överleva. Jag tänker inte längre gå och vänta på en motgång för nu vet jag att jag får lov att vara lycklig. Jag lovar minst 1 inlägg om dagen framöver, nu jävlar är jag tillbaks.

Jag är inte längre bara ett våltäktsoffer. Jag kommer aldrig bli exakt den tjejen jag var innan den 2 juli 2015, jag blir bättre.

Tankar

2 år efter en överfallsvåltäkt

1 oktober, 2017

Amanda Hansson, Amandahans skönhetsblogg, amandahans, skönhetsblogg, skönhetsbloggare, skåne

Jag har varit tyst här ett litet tag. Må hända att det startade ofrivilligt men när dagarna gått har jag haft en stor klump i magen. “Ska jag berätta eller ska jag låta bli? Vem vill läsa om något sådant i en skönhetsblogg? Tänk om jag går från att vara lagom personlig till alldeles för privat?”. Frågorna har varit många och svaren väldigt få. Jag har läst era kommentarer och många undrar snällt vart jag tagit vägen. Jag har inte försvunnit, varje dag sitter jag här och läser kommentarer, ser hur besöksantalet går upp och ner och undrar varför mina fingrar inte får ut ett inlägg som kan förklara. För jag tror att jag måste förklara för att kunna gå vidare med min blogg.

Men jag vet inte om jag kan förklara. Hur får jag ut detta i ord liksom? Vad jag vet är att jag har ett stort antal följare och att oddsen tyvärr ser ut så att många utav er med största sannolikhet också blivit utsatta för det eller för något liknande. Jag gick faktiskt ut med min mörkaste hemlighet på Facebook och fick ett enormt gensvar. 100 meddelande i inkorgen som beskrev hur tjejer blivit utsatta för liknande och det var överväldigande för mig. Så många som mår som mig i hemlighet.

Jag blev utsatt för en överfallsvåldtäkt 2 juli 2015. Jag var bland annat med i “Brottsplats Sverige”, alla Sveriges tidningar, gjorde en kompositbild/fantombild på polishuset i Stockholm tillsammans med en specialist, genomled fotokonfrontationer och rättsmedicinska undersökningar. Jag minns nästan ingenting av de senaste 2 åren. Jag minns inte mina födelsedagar, jag minns inte vad jag gjorde den dagen och jag har ingen aning om vad som har hänt sen dess. Jag har hört att det är vanligt när man har PTSD, när man tar mycket medicin och framförallt när man måste stänga av för att överleva.

Däremot minns jag skönhetsrelaterade saker så som Daisy Beauty London 2016. Jag minns hur vi kämpade i Beauty Boulevard Awards. Jag minns Daisy Beauty Expo. Jag minns alla behandlingar och event jag gått på i samarbete med bloggen och jag minns alla människor jag träffat. Alla tripper till Stockholm, alla roliga och spännande produkter jag testat och alla sminkningar jag gjort. Jag har träffat människor som idag betyder jättemycket för mig men som jag tagit inte avstånd till för att jag är rädd vad som ska hända om jag berättar. Konstigt men sant. Men jag minns allt underbart och roligt jag fått göra på grund av denna blogg och jag vägrar ta avstånd mer, jag vägrar vara tyst och jag vägrar vara rädd för vad världen kommer att säga när jag äntligen talar ut. I två år har jag skyllt på mig själv och försökt förstå varför han gjorde det mot mig. Det har tagit mig två år att ta tag i denna händelsen. Nu går jag i en intensiv PTSD-behandling och har äntligen lärt mig säga att jag hatar honom och inte mig själv.

Jag inser att detta nog är mitt rörigaste inlägg någonsin. Jag ber om ursäkt men jag måste bara få ut allting. Jag måste få ut alla känslor och alla tankar. Framöver kommer jag berätta när jag mår dåligt så att ni har en förklaring. Ni har alltid varit världens bästa bloggläsare och jag vet att ni förstår om ni bara får en förklaring. Jag ska göra någonting för alla tjejer som blivit utsatta på ett eller annat vis. Jag ska bara komma på vad. Tillsammans är vi starka och om vi bara vågar prata om sånt här som händer kommer det bli mer accepterat i samhället. Kanske kan vi stötta varandra? Det är inte vårt fel. Det är idioten som bestämde sig för att våldtas fel.